Krönika: Självförsörjningsgrad – till vilken nivå och av vad?

Sedan 2015 har regeringen tagit olika beslut och gett i uppdrag till berörda myndigheter att återuppbygga krisberedskapen, och det är nu mer aktuellt än någonsin tidigare. Det är inget någon ifrågasätter idag tror jag. När livsmedelsförsörjningens beredskap är på agendan pratas det också mycket om självförsörjningsgrad. Dock är dessa två begrepp inte helt analoga med varandra. Krisberedskap innebär de fredstida förberedelserna i civilsamhället för att ha en struktur och vara redo i kris eller krig. Inom totalförsvarets målsättning handlar detta om att klara av en tre månader lång säkerhetspolitisk kris i eller nära Sverige, med stora infrastrukturstörningar som följd. Självförsörjningsgraden visar istället i hur stor utsträckning ett land eller en verksamhet själv kan sörja för sin egen verksamhet. Är självförsörjningsgraden hög betyder det inte nödvändigtvis att krisberedskapen är god, men det förbättrar förstås förutsättningarna eftersom beroendet minskar.

Sveriges självförsörjningsgrad på morötter var 2020 närmare 120 procent när producerad och konsumerad mängd i Sverige ställs mot varandra. Detta baseras på nuvarande produktion med fungerande flöden av insatsvaror och en normal konsumtion. Men om det i en kris endast fanns morötter att tillgå, skulle snittkonsumtionen av rotsaker tveklöst gå upp rejält! Likaså behövs också insatsvaror, drivmedel och energi för att kunna driva en produktion – och här är Sverige inte nära att vara självförsörjande idag.

En annan punkt kring livsmedelsförsörjning, som kan uppfattas som lite krass, är den om vilken slags försörjning som planeringen av tremånaders-perspektivet ska baseras på. Handlar det om att under tre månader säkra att befolkningen får de näringsämnen som behövs med fokus på absolut minimum? Eller finns också tankar på att möta befolkningens så att säga moraliska efterfrågan? I en Facebookgrupp där jag ingår bland cirka 20 000 andra medlemmar ställdes frågan vad folk skulle sakna mest om ett totalt importstopp uppstod. För mig som jobbar i livsmedelsbranschen resulterade detta i väldigt intressant läsning! De kommentarer som följde nämnde i princip genomgående kaffe, choklad, citrusfrukt och kryddor – så tänk vad en avsaknad av dessa ”lustfyllda” varor skulle leda till! Vissa uppmärksamma och pålästa medlemmar påpekade dock även att de skulle sakna mat i allmänhet vid en sådan begränsning.

Krisberedskap kanske kan uppfattas som ett ansvar endast regering och myndigheter har. Men faktum är att även privata företag, och till viss grad också privatpersoner, har ett ansvar att förbereda sig. För företag inom hela livsmedelskedjan behöver de existerande kris- och kontinuitetsplanerna säkerligen utökas med en krisberedskapsplan för vad som sker i händelse av en allvarlig kris. För privatpersoner handlar det inte om att planlöst köpa åtta förpackningar toapapper, utan snarare tänka igenom de egna sårbarheterna och tillsammans i hushållet eller med grannar prata och diskutera igenom olika scenarios. För är man inte förberedd i fred kan man inte vara förberedd i kris.