Forskare vill nyansera debatten av svensk livsmedelsberedskap: ”Maten räcker”

Det är de båda forskarna Rasmus Elisasson och Elin Röös från SLU som har tagit fram rapporten ”Räcker maten?”på uppdrag av PLATE – ett tvärvetenskapligt forskningscentrum för hållbara måltider vid Stockholm Resilience Centre.
Bakgrunden är debatten om försörjningsberedskap, där det brukar framhållas att ”varannan tugga är importerad”.
– Det stämmer om man räknar i värde eller i kalorier, räknar man i vikt handlar det om 40 procent. Men att bara hälften av befolkningen i ett krisläge därmed skulle kunna äta sig mätta stämmer inte, säger Rasmus Einarsson, i samband med tisdagens lunchwebinarium, där rapporten presenteras.
Analysen visar att Sveriges produktion motsvarar omkring 150–200 procent av befolkningens behov av energi och 200–250 procent av behovet av protein.
– Om man tänker sig ett extremt krisscenario, där vi bara skulle kunna äta det som produceras i Sverige, så skulle årsproduktionen av jordbruksvaror alltså täcka behovet av energi och protein för 15–20 miljoner människor, säger Rasmus Eliasson
En fråga som Livsmedel i fokus passade på att ställa i samband med presentationen var den om man tagit hänsyn till lantbrukets behov av mineralgödsel och andra insatsvaror i beräkningarna, men det har man alltså inte gjort – räknemodellen bygger på ett normalår och med allt sådant på plats.
En stor del av importen består av varor som kaffe, kakao, vin, ris och vissa frukter och grönsaker. Om importen minskade skulle kosten bli mindre varierad, men ett importstopp på dessa varor påverkar inte den grundläggande tillgången på energi och näring.
Däremot är produktionen av frukt och grönt i Sverige betydligt lägre än det rekommenderade intaget vilket kan få konsekvenser för folkhälsan på sikt om importen minskar och inte produktionen i Sverige ökar.
Vad gäller animalieproduktionens roll i livsmedelsförsörjningen menar forskarna att den är komplex. Även om den bidrar med produktion av fett och högkvalitativt protein så är produktionen ofta störningskänslig, exempelvis för avbrott i elförsörjning och logistik.
– Det är dyrt att ha djur som ett levandelager, då de gör av med mer energi och protein än de sedan producerar, i form av olika livsmedelsprodukter säger Elin Röös.
Detta gäller dock främst enmagade djur, som gris och fjäderfä, medan idisslare som kan gå på naturbete större delen av året kan fylla en annan funktion.
Ett centralt budskap i rapporten är att diskussionen om livsmedelsberedskap behöver bli mer nyanserad.
– För att förbättra förmågan att få fram mat så är en allmän ökning av nuvarande produktion inte ändamålsenligt, säger Rasmus Einarsson.
Forskarna menar att i stället för att enbart fokusera på hur mycket mat som produceras, behöver politiken också ta hänsyn till befolkningens faktiska näringsbehov, resurseffektivitet i produktionen och sårbarheter i livsmedelssystemets infrastruktur – men även hur produktion, konsumtion och beredskap hänger ihop.
– En strategi där livsmedelsberedskap, försörjningsförmåga, hållbarhet och folkhälsofrågor går hand i hand ger bättre förutsättningar för en effektiv användning av samhällets resurser, säger Elin Röös.

HÄR kan du ta del av rapporten i sin helhet!