Konsten att få ut mer av mindre: “Ta er den tiden”

Matsvinn växer i samma takt som ett lands industriella utveckling, vilket sätter stor press på våra livsmedelssystem.
Det säger Madeleine Linins Mörner, programchef för Framtidens mat. Tillsammans med projektledarna Maria Lundesjö, Veronica Öhrvik, Anna Henning Moberg och Christian Sjöland ledde hon ett spännande pass under Livsmedeldsdagarna i Tylösand i förra veckan, och gav många exempel på hur restströmmar inom livsmedelskedjan inte används till sin fulla potential:
Vi äter löjrom men kastar siken.
Vi producerar ägg men använder inte gamla värphöns.
Vi tillverkar havredryck men låter resterna bli foder eller biogas.
Vi dricker fruktjuicen men vad händer med de näringsrika pressresterna?
– Att reducera matsvinnet och få betalt för hela råvaran ger långsiktiga vinster. Ta er den tiden, säger Madeleine Linins Mörner.
För det finns gott om smarta sätt att ta hand om restströmmar från livsmedelsindustrin, både för miljön och resultaträkningen. Som till exempel att använda hela spannmålskärnan och inte bara frövitan – det är ju trots allt i grodd och kli som merparten av näringsämnena sitter.
Undersökningar visar att ett företag kan tjäna upp till 14 gånger på att ta hand om avfallet.
– Varje satsad krona ger den utdelningen, säger Anna Henning Moberg.
Det handlar även om att förlora smak och näring. Det gäller inte minst alla de växtbaserade köttsubstitut som tillverkas och där man ofta utgår från proteininsulat i ställer för att använda hela spannmålet.
– Varför inte använda hela ärtan? Varför ska vi bryta ned den i olika komponenter? I dag är det knappast någon här i Sverige som får i sig för lite protein – däremot är det många som får i sig på tok för lite fibrer.
Att förebygga matsvinn och använda sig av hela råvaran i produktionen är alltid det bästa, därefter återbruk genom att hitta nya användningsområden för sidoströmmarna. Det sämsta är sedan, i fallande skala, att låta det bli foder, rötas till biogas, komposteras eller brännas för energiutvinning.
Medskicket till livsmedelsindustrin är att öka samarbetet inom kedjan, där den enas avfall blir någon annans insatsråvara.
En annan spännande tanke är också att införa ett anatomiskt ansvar för hela värdekedjan: för att få sälja ägg måste man ta ansvar för värphönan och för att få servera lamm måste man även servera tacka.