Sara Sundquist: “Vi har kapacitet att producera mer mat”

På Livsmedelsföretagens Matdag i maj fick Landsbygdsminister Peter Kullengren frågan om hur han såg på möjligheterna för regelförenkling. Han sade att han var mycket ödmjuk inför det faktum att ingen landsbygds- eller jordbruksminister innan honom hade lyckats med sina intentioner att minska regelbördan för de svenska matproducenterna.
På samma sätt har jag under mina snart 20 år i branschen sett dussintals projekt med fokus på regelförenkling komma och gå. Otaliga listor över regler har upprättats och en och annan onödig och krånglig regel har också tagits bort, men samtidigt har fler kommit till allt eftersom. Netto har reglerna ökat.
Det är såklart ganska nedslående att inse att det bara blir svårare och krångligare och dyrare att producera mat, när egentligen alla –från den politiska toppen ner till den enskilda företagaren – vill att det ska vara tvärtom.
Sitter vi fast i ett system vi inte kan påverka?
Nej, naturligtvis inte.
Många regler inom livsmedelsindustrin kommer från EU, och tillämpas gemensamt på den inre marknaden. Ett arbete för att förenkla eller ta bort dessa regler är både svårt och tidskrävande, men möjligt med ett långsiktigt politiskt arbete. Vad som däremot går att påverka nationellt är att se till att de regler som införs i Sverige är samma regler som i resten av EU. Allt för ofta anser våra nationella lagstiftare att EU:s regler bör implementeras med en ”hög ambition” eller träffa bredare än i ursprungsförslaget från EU. Även listan på dessa exempel kan göras lång. Vid varje enskild regel kan det tyckas vara väl motiverat, men på totalen blir det ganska stora försämringar för de svenska företagen sett till möjligheterna att konkurrera med sina europeiska kollegor. Här borde den uttalade ambitionen att inte tillåta nationella särregler, eller så kallad ”gold plating” vara styrande, och de enda tillåtna undantagen vara när det blir en direkt förenkling av en annan implementering nationellt.
Många beslut som tas av den offentliga sektorn gör det också svårare och dyrare att producera mat och dryck. Så kan det inte fortsätta. Vi har kapacitet att producera mer livsmedel än i dag. Men då kan inte livsmedelsproduktion ses som något som ska motarbetas eller anses som miljöfarlig verksamhet. Tjänstemän som jobbar med livsmedelsstrategin måste inför varje beslut fråga sig: ”Kommer det jag gör nu att göra det enklare eller svårare att producera livsmedel?” Om svaret är att det blir svårare, låt då bli. Hitta en annan väg, ta ett annat beslut. I samtliga regleringsbrev och instruktioner till relevanta myndigheter behöver det skrivas in att strategins övergripande syfte och målsättningar ska beaktas i beslut och ageranden. Kanske ska uppgiften rent av vara att förespråka och verka för effektivare och mindre kostsamma regelverk, sänka regelkostnader samt relevant uppgiftslämnande och en minskad uppgiftslämnarbörda för företag. Därtill måste den kommande livsmedelsstrategin genomsyra Sveriges agerande på EU-nivå, från expertgrupper och kommittéer till svenska positioner i ministerrådet.
Problemet är inte främst antalet regler, utan hur de tillämpas och vad de kostar.