”Hellre äta gröt i gemenskap än gåslever ensam …”

I en matsal med fantastisk utsikt över de jämtländska fjällen finns en tavla med denna mening i gammal skrivstil. Tavlan står inträngd bakom burken med rårörda lingon och skålen med jägarsnus. Ändå lade jag direkt märke till den. Orden etsade sig fast. Det var först långt senare, under de många stegen på de stundtals branta fjällstigarna som jag insåg varför. Meningen satte visserligen fingret på måltidens betydelse i vår vardag. Men framför allt pekade orden på vikten och kraften i att göra tillsammans. Samarbeta. Ingå partnerskap.

Även om större delen av vår bandbredd brukar användas till skönlitterär läsning under sommarmånaderna, kunde nog ingen undgå rapporter om smittspridningsnivåer, översvämningar och skogsbränder som avlöst varandra. De sista skälvande semesterdagarna i början av augusti toppades nyhetsflödet med rubriker från den sjätte rapporten av FN:s klimatpanel IPCC. En tung, robust och oerhört viktig vetenskapligt baserad rapport som kommer vara avgörande för det stora klimatmötet senare i år. Rapporten skrevs av 234 huvudförfattare. Ett konkret exempel på ett omfattande och lyckat samarbete. Men en kanske än mer komplex nivå av samverkan måste till i höst när världens länder möts på COP26 i Glasgow. Där måste gemensamma krafter till för att enas om en plan som begränsar den globala uppvärmningen i enlighet med vad forskningsresultaten säger krävs. För att sedan fullfölja planen är ett välfungerande samarbete på olika nivåer i samhället kritiskt. Det är knappast en slump att ett av FN:s sjutton globala mål som ska uppnås till år 2030 just handlar om partnerskap och samarbete.

Från tidig ålder uppmuntras vi att samarbeta. I såväl skola som arbetsliv finns en uppsjö modeller och verktyg som ska underlätta just detta. Vi har under det senaste året sett flertal exempel på när oväntade samarbeten omkullkastat givna sanningar. Som när Stockholms universitet tar hjälp av Naturhistoriska riksmuseet för att framställa handsprit. Eller när bolag inom 3D-print gör gemensam sak och skriver ut allt ifrån ansiktsmasker till dörröppnare. Innebär detta att vi redan är tillräckligt bra på samverkan mellan individer, organisationer, sektorer och industrier? Att vi naturligt inser att samverkan många gånger kan leda till bättre effekt och därför också agerar därefter? Nja. Min övertygelse är att betydligt mer kommer krävas för att lösa de komplexa utmaningar som vi står inför. Nya typer av samarbeten som skapar lösningar för en mer hållbar utveckling och samtidigt genererar affärs- och kundnytta.

Intressant forskning vid Handelshögskolan i Stockholm har identifierat osmidiga glapp och organisatoriska mellanrum, som förhindrar eller försvårar samarbete och samverkan. Mellanrum som finns i alla sektorer och organisationer. Mellanrum som riskerar att leda till att människor, frågor och möjligheter faller mellan stolarna. Speciellt när det gäller stora, komplexa frågor. Docent Mats Tyrstrup har i presentationer av sin forskning tryckt på att samarbete blir allt viktigare i dagens kaotiska tidsanda som präglas av snabba vändningar. Rekommendationen är att se potentialen och nyttja kraften i att använda dessa mellanrum för utveckling och innovation. Nyckeln är ett medvetet ledarskap och metoder för gränsöverskridande samarbeten.

På Axfoundation tror vi starkt på företagande som förändringskraft. De hållbarhetsutmaningar en enskild aktör stöter på är oftast långt större än vad som går att lösa på egen hand. Breda samarbeten är avgörande. Att samla aktörer från hela värdekedjan ger förutsättningar att slå sönder gamla sanningar och öka förståelsen för vilka utmaningar eller hinder som är de mest prioriterade. Genom att göra tillsammans kan nya möjligheter låsas upp. Innovationer och lösningar utvecklas. I höst hoppas jag att vi och andra får möjlighet att äta gröt med ännu fler partners och brygga mellan oväntade aktörer.

 

Krönika av: Maria Smith, Generalsekreterare Axfoundation

Dela