Avfallsresan: “Glad att vi kommit så långt här i Sverige”

Två månader i New York, varför det?
– Allt började med en diskussion runt lunchbordet på jobbet kring vad man skulle göra om man plötsligt vann en massa pengar på lotteri. Jag hörde mig själv säga att jag skulle fortsätta att jobba precis som vanligt eftersom jag älskar mitt jobb. Sedan kände jag mig extremt tråkigt och gick hem till min man på kvällen och frågade vart alla våra drömmar tagit vägen.

Och vad kom ni fram till?
– Att vi inte ville vänta tills vi pensionärer med att förverkliga saker. Vi har alltid älskat New York och började leka med tanken hur det skulle vara att bo där på riktigt i några månader, att inte bara vara där som turister utan hyra en lägenhet på Manhattan. Jag lyfte sedan tanken till min ordförande – som tyckte att det var en strålande idé och som inte såg några som helst problem med att jag jobbade därifrån ett tag om vi hade en tillförordnad operativ vd som trädde in i mitt ställe.

Så vad har du gjort?
– Dels har jag jobbat med olika utredningsuppdrag, dels har jag studerat hur man jobbar i USA i allmänhet och i New York i synnerhet med avfallsfrågor – och kan konstatera att de ligger väldigt mycket efter. I USA finns inte vare sig någon statsfinansiering eller övergripande mål och planer att förhålla sig när det gäller avfallshantering. Dessutom betraktas frågor om cirkularitet som politiska och hamnar då till vänster. Man har inte ens ett fungerande pantsystem för flaskor och burkar i alla delstater! Jag träffade även vår amerikanska systerorganisation, Keep America Beautiful, och deras ingång är helt och hållet att göra platser vackra genom att ta bättre hand om avfall, detta eftersom skönhet inte är en polariserande fråga, säger Johanna Ragnartz.

Hon förklarar att i USA drivs återvinningen helt av kommersiella intressen.
– Jag besökte till exempel en återvinningscentral i New York för att se hur de jobbade med sopsortering och insåg att allt handlar om finansiering, inte hur man ska arbeta för att faktiskt minska avfallet. Och detta i ett land där man producerar nästan dubbelt så mycket avfall per person som här i Sverige: 810 kilo per år mot våra 450 kilo.

Vilka är dina viktigaste insikter?
– Jag är glad över att vi kommit så långt här i Sverige och Europa att vi ser avfallet som en resurs. Nu måste vi ta på oss ledartröjan och verkligen driva de här frågorna. EU utgör en stor och attraktiv marknad samtidigt som producenter vill ha det på samma sätt överallt, på så vis kan våra höga krav driva utvecklingen även i andra länder.

Vad mer bär du med dig från din resa?
– Åh, det har varit massor av spännande möten och nya kontakter. Jag är fortfarande helt uppfylld av allt jag fått vara med om – från organiserad skräpplockning på Manhattan i 30 graders värme i slutet av oktober till att få fira Halloween och Thanksgiving. Det här är något jag kommer att bära med mig länge.